Futebal!

Muuh?

Blodsmak i munnen, benen värker och pizzamackorna ligger i ugnen. En bra kväll. Igår fick vi påhälsning av våran granne Sibelli och hon ville bjuda in oss att spela fotboll idag. Sjukt soft, tänkte vi och tackade och bockade. Vi och Humberto åkte tillsammans, ledsagade av med Sibellis man Viktor, i bilen framför. Väl framme vid fotbollsstället möttes vi av ett tjugotal andra lirare. Vi spelade 10-minutersmatcher och varvade mellan 4 lag. Dave och Humberto spelade i samma lag och jag lirade med ett gäng från colombia. Som tur var för Dave och Humberto, så mötte våra lag aldrig varandra...

Det var ganska intressant att se hur sydamerikanerna lirade. Planen var förstås mindre än vanligt, då varje lag hade 6 spelare, vilket var tur eftersom undertecknads kondition inte var på topp idag. Detta beror troligen på att vi gymmat alldeles för mycket den senaste tiden och 25 års soffpotatisande har förmodligen inte något med detta att göra. I alla fall, var grabbarna riktigt snabba och Dave påpekade att de inte var särskilt benägna att hålla sina positioner. Mycket skrikande och bubblande testosteron men samtidigt grymt trevligt och avslappnat.

Satte ribban högt och gjorde en assist och en räddning. Dave gossade in två mål och Humberto gjorde även han två mål. Grymt överraskad av den killens talang förövrigt.

  

Shopping Don Pedro.

Hoho!

Idag gick vi till gymmet, eftersom våran gode vän Humberto skulle till kyrkan på dagen. Det gick fortare än vad vi trodde och efter en 20 minuter var vi framme. Eftersom jag återfått mina sjysta zungas och min badmössa så tänkte jag simma lite. Dock utan framgång, eftersom bassängen inte hade någon badvakt.

Efter gymmet gick vi till den stora gallerian, Don Pedro och skulle kolla fotbollsskor. Förhoppningsvis skall vi lira fotboll med några andra imorgon, förutsatt att det inte regnar. Jag fastnade dock för en Barca-tröja och köpte den. Proceduren för införskaffandet är som följer:

Jag får hjälp att hitta rätt storlek och skall gå till kassan när hon som hjälpte mig hojtar till. Hon tar tröjan, skannar sträckkoden och ger mig en lapp och ett kvitto. Sen pekar hon på en kö och säger: "Tchau!". Jochen: "Obrigado!" Så ställer jag mig i kön och tar fram mitt kort. När jag kommer fram räcker jag fram kortet och hon skakar på huvudet och tittar oförstående på mig. Jag drar till med det säkra kortet "Eu e estrangeiro" (jag är utlänning). Hon skrattar och pekar på en annan kassa.

Här försöker jag igen betala och denna gång: Succé! Jag får en stämpel på min lapp och en nick i riktning mot den andra kassan. Väl tillbaka hämtas min tröja som tydligen arkiverats (av en fjärde person) i ett fack med samma nummer som stod på min (nu stämplade) lapp. Jag fick ytterligare ett kvitto och tröjan i en påse. Alltså, i processen att köpa tröjan, sysselsatte jag 4 personer och fick tre olika kvitton. Sjukt byråkratisk process!

Passerkort A-38?

Pruduktivt!

Hoho, nu börjar man komma in i rutinerna här dessvärre finns det inte så mycket intressant att rapportera, då man inte längre går runt som en dövblind gammal langobard och undrar var man är. Så vi gjorde den här filmen:

Utgång Barão Geraldo...

Det är alltid lika dissorienterande när man vaknar och upptäcker att hela dagen har passerat. När man öppnar fönstret, kisar med ögonen för att inte bländas och så är det kväll ute. Lite av ett antiklimax. Kläderna luktar rök, pengarna är slut, en massa brasilianskt godis i fickorna, en kullkastad dygnsrytm och kameran  proppad med bilder av personer man barar ett flyktigt minne av. Bit för bit försöker man pussla ihop de senaste 18 timmarna...

Sjukt god gryta med brasilianska grytbitar. Smakar mums!

Igårkväll: Efter att vi väntat på Humberto ett tag, kom han runt 19, trött som de gamla grekerna och var allt utom laddad inför gymmet. Dessutom skulle han hämta sin morsa på flygplatsen. Detta var våran que och efter en sjukt god middag + rödvin + öl, föreslog Dave att vi skulle spela in en MTVcribs-vidoe. Sagt och gjort, filmen blev grym och jag skall försöka lägga upp den senare. Vi skålade våran extraordinära produktion med några whisky och kände oss grymt bra. Sedan bestämde vi oss för att ta en taxi ner till Bar do Zé, en soft bar i centrala Barão. Taxin kom aldrig och slutligen lyckades vi vinka in en buss, med en sjukt soft busschaffis samt betalningsbrasiliero. De släppte av oss precis utanför Bar do Zé sjukt pimpat, som att åka limmo till klubben?

Bar do Zé: En sjyst bar med ett liveband (dock missade jag det totalt) och en massa sköna människor. Dave och jag var tämligen salongsberusade när vi kom dit och av vakten fick vi ett litet kort som vi senare förstod, används för att registrera hur många öl man druckit. Sen pröjsar man när man går ut. Dvs. eftersom jag inte kan räkna särskilt bra under the influence, så blev det ganska många öl. Vi träffade ett gäng sköna brasilieros och spelade biljard, sen runt 3.30 bestämde vi oss för att dra vidare till en annan klubb. Dave hoppade in i en bil och brände iväg medan jag åkte med våra nya vänner Snaggletooth (hehe), Youssef och Priscila.

Notera grabben som kommer in mitt i Dave tounge-action :D

Då ingen i våran bil riktigt visste vart vi skulle och Daves bil redan brummat iväg, blev det lite förvirring följt av tokletande, efter klubben vi skulle till, i något villaområde. Slutligen hamnade vi på en mack, där Dave kom utknatande från servicebutiken med ett stort smile och en bärs. 

Jag fattade inte riktigt vad planen var, vi var ganska övertygade om att vi skulle softa, köpa en bärs på macken och sen åka hem. Dock utvecklade situationen sig som så, att vi blev kvar på macken i typ 4 timmar... Dave träffade några lirare som tokgillade Mando Diao och de blev lyriska när han sa att han träffat sångarn. Omkring klockan åtta (tror jag) åkte Snaggletooth, Priscila och Youssef  hem, eftersom Priscila skulle jobba klockan nio (wtf?!). Jag och Dave fick skjuts av några andra till hauset, och var hemma runt halv nio. Tämligen shitfaced. 

Från vänster till höger:

Youssef, Dave, Snaggeltooth. Klockren gangstahbild, lite East LA feel över den :D

(Youssef hade ett lagom begränsat vokabulär och höll sig till de säkra korten mutherfocker, gringo samt vilho da puta.)

Brunchiddag och en ångestladdad Dave. Jag låter Daves kroppsspråk tala för sig själv :D

Idag vaknade vi klockan sex på kvällen. Jag kände mig lite pruttig men annars ok. Det dryga var att vi sov bort hela dagen, vilket bäddade för lite ångest och nu skall vi sova snart. Det kommer ju gå sådär :D

Coconut!

Både idag och igår var ganska softa dagar. Har kommit hem från skolan för några timmar sen och nu sitter vi och väntar på Humberto för att åka till gymmet. Fastnade lite och talade med konspirationteoretikern och hyresvärden Mauro och hans fruga Tereza. Grymt trevligt folk.

Igår när vi åkte hem från gymmet påpekade Humberto att han var sugen på att haka till Machu Pichu vilket vore sjukt kul. I sådana fall blir det förhoppningsvis i januari. Snackade lite med Caio och Bete idag och fick lite mera biomassa att testa. Lite kokosnöt, lite Birunti (någon sorts palm) och lite acai-nötter och acai-ull. Mycket mysigt.

Dagen har fortgått snabbt och vi har fått relativt mycket arbete gjort. Bjöd Mauro och Tereza på gott och blandet och de tyckte det var great success. Speciellt lakritsen. Av någon outgrundlig anledning har de inte lakrits i Brasilien :O 

För några dagar sedan så vi den här filuren på väg till labbet. Den var/är helt sjukt stor. Bara kroppen var över en decimeter och sen lät den som en mixxer :O Helt wacky...

Här står Dave och snicksnackar med våran labb-gangstah-homie André. Sjukt trevlig också, pluggar andra året på kemilinjen vid Campinas och har varit fruktansvärt hjälpsam vid experimenten och förklarat för oss Grungos hur maskinerna fungerar.

  

Här har vi just börjat intaga vår andra lunch på ett sjyst ställe, en bit från Cantina da Philosofica, vilket ni som bekant vet ligger på Ciclo Básico, inte alls långt från matematikinstitutionen.

Det nya stället ligger ju såklart precis brevid Instituto de Artes, där vi förövrigt var inne och kollade på en orkester som spelade filmmusik. Grymt soft att kunna glida in där efter lunchen och åtnjuta lite levande musik.

I vilket fall, den glada gubben på bilden är Dave och han håller i en gaffel, på vilken en potatisbulle av oidentifierbar form är applicerad. Enligt utsago var denna mycket god.

Nu skulle Humberto ha varit hemma för 2 timmar sedan och whiskyn ser mer och mer inbjudande ut. Vi får se om det blir något gymma ikväll...

Just det, jag åt min första riktiga kokosnöt idag, eller ja drack upp vattnet och skrapade ur gojset. Det var helt ok. Nu lämnar jag er med Harry Nilssons sälla toner och kom ihåg, att det är inte korven man blir tjock av. Det är såsen. Kramen!

Två puffar och en bilkrock.

Hoho!

Spännande dag har det varit idag! Först en väldigt produktiv förmiddag på labbet. Ok det var inte så spännande, men väldigt produktivt. Jag satt mest och åmade mig över hur ont jag hade efter träningen igår, och Dave satt och försökte styra upp ett studiebesök på ett kraftverk. Sedan på eftermiddagen jonnade vi in till staden Barão Geraldo, för att handla mat och puffar!

Dave hade utnyttjat sin extremt goda spaningsförmåga för att lokalisera puffar, dvs sackosäckar fast liksom inte sackosäckar. Först gick vi och tittade på puffarna och bestämde vilka vi ville ha. Sedan handlade vi mat, bland annat 1.5 kilo fruktansvärt gott kött. När vi var klara bestämde vi oss för att en skulle gå och hämta puffarna och den andre vänta på taxin. 

Jag gick iväg och inhandlade puffarna och inhandlade puffarna. Efter några lingvistiska hinder så fick jag skjuts från puff-palatset tillbaka till supermercadon av puffdamens dotter, Deborah. Väl framme blev det lite trångt på parkeringen och Deborah försökte backa i blindo, då ett berg av puffar skymde sikten bakåt. KROCK. Nej, så dramatiskt var det inte, men det tutades och när vi väl parkerat så började Deborah och den andre föraren undersöka skadorna och utbyta information, medan jag letade efter Dave. Förvirringen var total! 

Fem minuter senare insåg jag att Dave inte var där och att en taxibil svängde in på puffpalatsets parkering. Jag och Deborah slungade in oss i trucken och puttrade tillbaka. Dock var Dave borta när vi kom fram, men på lite knackig engelska förklarade Deborahs mor, att Dave åkt hem med matvarorna och Deborah erbjöd sig att skjutsa hem mig + puffarna.

Vid hemkomsten var Dave också hemma och man kunde slappna av igen. Efter detta installerade vi puffarna och provsatt. Det var mycket skönt!

På kvällen bar det av mot gymmet och jag beslöt att köpa speedos för att få simma. Det var NICE jag kan lova. Från och med nu, bara speedos 24/7, eller Sungas som de heter i Brasilien.

Stor fotbollspuff + Dave-puff.

Jag köpte även en badmössa och googles och fick slutligen simma, likt en riktig brasse, med Bruno the Brazilian. 

Gymmet...

Mysig eftermiddag/kväll med grannen Humberto. Igår hade Humberto lovat att ta med oss till hans gym för att träna. Eftersom er trogne bloggnub aldrig satt sin fot i ett gym förrut, kom detta att bli en intressant upplevelse.

Först kollade vi runt lite på gymmet, ackompanjerade av Elena (gym-mistress) som verkade bossa över stället. Sjukt smärt och vältränad och kunde troligen brotta ner mig med ena lilltån om hon ville. Men hon var trevlig och visade oss de olika tortyrredskapen.

Efter att ha snackat igenom lite priser förklarade hon att vi måste genomgå en hälsoundersökning för att kontrollera att vi klarar av excersisen och inte kollapsar efter 5 min. Sen bytte hon några ord med Humberto, pekade på nybörjarn, och skrattade gott.

Efter detta gemytliga möte träffade vi våran tränare, Mirella. Hon var också sjukt vältränad och skulle förmodligen kunna brotta ner mig med två armar och två ben bakbundna. Det skulle i alla fall se kul ut. Traditionen trogen utböt Mirella och Elena några fraser, nickade åt mig och skrattade gott tillsammans med Humberto. Men hon var bra och kom med bra förslag hur man skulle träna utan att skada sig/avlida.

Efter träningen tog jag en simtur i poolen där jag träffade Claudio (badvakt som ser ut som den östrerikiske badvakten i "Son of the Beach") och den speedoförsedde och badmössebärande simkillen Bruno. Jepp, det är i poolen det händer.
Grymt sköna lirare, även om Claudio inte kunde prata engelska. Jag fick låna hans simmössa och simglasögon och han påpekade (via Bruno) att jag nästa gång inte kan ha badshorts i deras bassäng. Det enda plagget som är gångbart om man vill simma med de stora fiskarna, är speedos.

Sov gott!

Skinka! Finally in a store near you.

Discovery!

Svettningar utsöndrades, mystiska proturberingar fortgick och en känsla av oövervinnerlig eufori rusade genom kroppen. De hägrade i hyllan, likt en... ja, en hägring och med ens var världen i perfekt symbios med naturen. Detta mytomspunna ambrosia; vilket så länge gäckat upptäckresanden som Vasco da Gama, Cristopher Columbus och Peter Harrysson, uppenbarade sig nu framför våra ögon. Civilisationen som vi känner den, är till ändo och nu väntar nästa steg i vår historia. Skinkans eon.

Vi såg lite breakdance också:

Väl mött!

Sova, äta, dricka...

Hoho!

Idag sov jag som de gamle grekerna. Dave var uppe med tuppen och väckte mig vid 13.30 :D

Efter frukost drog vi ner till stan och handlade lite mat. För att ta oss hem försökte vi åka buss, men det slutade med att vi fick knata halva vägen, springa till en busshållsplats och åka den sista kilometern till hauset. Spännande dag. Vi köpte lite aguarante 51 och en flarra wirre. Mycket gott.

Ate mais!

Boa noite!

Idag smet vi ned till campus på förmiddagen och träffade Caio och Bete samt deras son Augusto för att mumsa lunch. Efteråt begav vi oss till laboratoriet och introducerades för André och Renata; våra medlaboranter. Bete och Caio plockade fram en massa olika ämnen som vi skulle experimentera på. Sedan åkte vi med Renata (läs Henata) in till Baraõ Geraldo för att handla och styra lite annat.

Efter en snabbvisit på Dalben Supermercados insåg vi att vi handlat lite mycket och beslöt oss för att ta en taxi tillbaka. Vi bad receptionisten (japp Dalben hade två receptionister) att ringa en taxi till oss och blev försäkrade att den skulle komma om 20 (vinte) minuter. En kvart senare kom en taxi, dock blev vi blåsta på den av en familj som norpade den framför ögonen på oss...

En halvtimma senare kom en nybeställd taxi och vi kunde äntligen fara hemåt. Femtio kronor fattigare och en halv påse chips senare anlände vi vid våran plåtgrind. Väl inne möttes vi av en liten man med en besynnerlig frisyr som hejjade på oss på engelska. Detta var våran hyresvärd, Mauro.

Mauro verkar vara en grymt trevlig prick som haft lite otur, med ett regnoväder i tisdags och blivit tvungen att flytta i källaren på vårat hyreshus. Men han verkar lika glad ändå och presenterade oss snabbt för några av våra grannar; Tre doktorander (Umberto, Marcello och en till) och en äldre dam som var en bra mormor, enligt Mauro. Mauro bjuckade även på ett extra bord.

Tjupp tjupp!

Första heldagen i Campinas!

Oi!

Igår styrde vi upp lite shopping med Caio och fru Bete på "Dalben" (en sjyst mataffär med ett ännu sjystare namn). Idag var det 25C och FUKTIGT och vi bestämde oss för att bekanta oss lite med området och sedan styra upp lite kontanter. Detta var lättare sagt än gjort. Tydligen är våra svenska VISA-kort lite knepiga att använda i Brasilien. Efter att ha testat tre banker på campus beslutade vi att åka in till Campinas (då campus ligger i förorten Baraõ Geraldo) och registrera oss hos den federala polisen.


Via buss kom vi slutligen till downtown Campinas och dess centrala bussterminal. Här virrade vi runt i kanske 3 minuter innan vi (lagom motvilligt) blev medbjudna av en man i 40-års åldern, till dennes brors motorcykelbutik. Efter lotsande genom diverse gator så nådde vi slutligen vår destination; Salém Motos. Både jag och Dave var relativt skeptiska till hela projektet och när vi kom dit var tre mekaniker och två förtjusande damer samt vår "guide" mycket trevliga fastän vi inte riktigt förstod vad de ville.

I vilket fall så "ringde" (walkie-talkie) vår gode samarit, vid namn Vandelrei Jr, upp sin brorsa som talade oklanderlig engelska. Denne gav oss sedan vägbeskrivningen till den Federala Polisens lokala kontor.


Då vi skulle gå erbjöds vi skjuts av en man, med betydande kroppshydda, på dennes motorcykel. Dock avböjde vi artigt och gick vidare med Vanderlei Jr (han förklarade att hans far hette Vanderlei, varför Jr epitetet var mycket viktigt). Efter kanske 30 minuter nådde vi vår destination och vi tackade Vanderlei för hans hjälp och erbjöd ersättning, men han vägrade och sa att vi var homies och att det finns en stor gud, eller något i den stilen.


Väl inne hos Policía Federal blev vi snabbt omhändertagna (inte inlåsta utan assisterade) av en liten tant som talade helt ok engelska. Hon förklarade att vi gjort bort oss något fatalt och att vi först måste fylla i en blankett på campus och sedan komma tillbaka med denna (påminner mig om Asterix och Obelix i dårskapens hus). Så vi tackade för oss och hoppade in i en taxi till närmaste Citibank.

Fotnöt: (När vi var på ambassaden i Stockholm så berättade tjänstekvinnan där att den federala polisen var lite ruffig och inte så kul att befatta sig med. Detta märkte vi inget av).


På banken tog vi ut pengar och försökte öppna ett konto kopplat till ett brasilianskt kort, så att vi skulle kunna använda kortet överallt. På banken förklarade att estrangeiros (gringos/utlänningar) inte kunde öppna konto och att vi skulle testa på någon annan (slappare) bank. I detta läge var vi ganska trötta på allt runtirrande i ovisshet och bestämde oss för att åka hem till campus igen med taxi (bilden ovan).


Summa summarum: 20 spänn buss och 200 spänn taxi senare var vi framme i Baraõ Geraldo. Vilket var lite pricy för att ta ut pengar, men vi blev lite visare och brunare/svettigare.



I Baraõ Geraldo började vi leta efter någonstans att käka och snubblade tillslut in på Pier4; ett lokalt hak som serverade Picanha, en sorts biff, som var tämligen utsökt! Vi hade också turen att få en kypare som talade grym engelska och som även hjälpte oss att fixa kontantkort till mobilen! Brassarna är grymt hjälpsamma och då vi frågade kyparn om kontantkort gick han först och frågade en annan gäst. Denne ringde i sin tur sin fru som hade hemsidan till operatören, vilken vi sedan fick.

Hur som haver så kom vi hem efter en liten promenix på ~ 3 km och sitter nu och smuttar på den nationella energidrycken Guaraná (som smakar smaskens med is och en apelsinskiva).

På återseende eller ate mais!

Super Lata Kaiser

Hoho!

Nu är vi framme i Campinas och dagen har spenderats i gemytligt sällskap av handledaren/bikern/jultomten Caio och hans fru. En expressrundtur kring campus och lunch på det lokala studenthaket, varefter turen avrundades med ett besök på Professor Caios labb och en hutt Cachaca på kontoret. Smaskens.

I lägenheten är det soft. En tvättmaskin som är äldre än de flesta, noll stycken köksskåp, sjukt billig öl och gratis miniödlor som jonnar runt gör det till en helt ok lägenhet. Kungafamiljen klarade resan till Brasilien och har tagit sin plats som kronjuvel ovanför vasken. Drottningen är alldeles till sig.

Nu är det dags för en till slurk Super Lata Kaiser.

Snippsnapp!

Bushturken!